En jazzmusikers musikaliska stil sitter i mätbara detaljer. Hur många millisekunder efter trumslaget tonen landar. Vilka toner som väljs över ett ackord som egentligen tillåter tolv. Hur hårt fingret möter tangenten, och hur länge foten håller kvar pedalen. Vana lyssnare känner igen Thelonious Monk på fyra takter utan att kunna förklara varför.
Nu har forskare tränat maskininlärningsmodeller att göra samma sak. Modellerna får lyssna på inspelningar av kända jazzpianister och lär sig peka ut vem som spelar. Det intressanta är inte att en dator klarar det. Det intressanta är vad den behöver mäta för att lyckas, för det är en lista över exakt de saker musiker har bråkat om i hundra år.
Fyra parametrar avgör om du känner igen pianisten
Personlig stil i jazz byggs sällan av en enda egenskap. Den uppstår när flera små avvikelser från det förväntade återkommer i inspelning efter inspelning, tills de bildar ett mönster som örat läser som en identitet.
- Mikrotiming. Var i förhållande till pulsen tonen faktiskt hamnar. Några tiondels sekund efter slaget ger den tunga, släpande känsla som brukar kallas laid back. Några tiondelar före ger nerv och framåtlutning.
- Frasering. Hur långa melodilinjerna är innan de får andas, var pauserna läggs, om fraserna följer taktstrecken eller medvetet spänner över dem.
- Harmoniskt ordförråd. Vilka toner musikern lägger till ackordet och vilka som konsekvent undviks. Två pianister kan spela samma ackordföljd och ändå låta som två olika genrer.
- Anslag och klang. Fysiken i mötet mellan finger och tangent. Ett hårt, perkussivt anslag och ett mjukt, sjungande ger olika klangfärg ur samma flygel.
Ta bort en av dem och du hör fortfarande vem det är. Ta bort tre och identiteten löses upp. Det är därför transkriptioner på papper aldrig räcker för att förstå en musikers stil: noterna säger vad som spelades, inte hur.
Jazzmusikers musikaliska stil är viktigare än genretillhörigheten
Jazz uppstod runt sekelskiftet 1900 i USA:s sydstater, i huvudsak bland afroamerikaner, som en sammansmältning av europeiska och västafrikanska musiktraditioner. Från Europa kom instrumenten, harmoniken och marschtraditionen. Från Västafrika kom den rytmiska skiktningen och det kollektiva samspelet. Ordet jazz började användas om musiken från 1915, och redan i februari 1917 spelade Original Dixieland Jass Band in den första jazzskivan, som blev en miljonsäljare.
Sedan dess har musikvetare försökt dela in musiken i tydliga epoker: New Orleans, swing, bebop, cool jazz, fusion. Men den indelningen har varit ifrågasatt sedan 1970-talet, eftersom utvecklingen slutade vara linjär. Flera stilar levde vidare parallellt, och musikerna själva har sällan känt igen sig i kritikernas fack. Den tyskspråkiga Wikipedias genomgång av jazzens definitionsfrågor pekar på samma sak: jazz låter sig svårligen definieras genom sina musikaliska byggstenar, utan snarare genom sättet att tolka och framföra dem.
Det får en märklig konsekvens. I klassisk musik är verket huvudsaken och tolkningen en variabel. I jazz är tolkningen huvudsaken. Därför blir individens stil inte en detalj ovanpå musiken, utan själva innehållet.
Skalorna i Kind of Blue lade solisten helt öppen
Den 2 mars och 22 april 1959 spelade Miles Davis sextett in Kind of Blue i Columbias studio på 30th Street i New York. Skivan brukar beskrivas som en av de viktigaste jazzinspelningarna någonsin, och den blev startpunkten för det som kallas modal jazz.
Principen är enkel att förklara. I bebop rörde sig ackorden snabbt, ofta två per takt, och solisten hade fullt upp med att träffa rätt toner i rätt ögonblick. Modal jazz gav i stället musikerna en uppsättning skalor att röra sig fritt inom, med färre ackordbyten och betydligt större utrymme att forma melodier på egen hand. Skivan certifierades femfaldigt platina 2019, vilket motsvarar fem miljoner sålda enheter.
För den som vill förstå personlig stil är det en avgörande vändpunkt. När harmoniken slutar ställa krav minut för minut finns inget att gömma sig bakom. Bill Evans och John Coltrane spelar över exakt samma skalor på samma inspelning och låter ändå ingenting alls som varandra. Davis egen utveckling illustrerar samma sak, vilket vi går igenom närmare i vår sammanställning av 10 intressanta fakta om Miles Davis.
Django Reinhardt spelade med två fingrar och lät som ingen annan
Många av de mest igenkännbara stilarna i jazzhistorien uppstod ur begränsningar snarare än ur fri konstnärlig vilja.
Django Reinhardt brände sin vänsterhand svårt som ung och förlorade rörligheten i ring- och lillfinger. Han byggde om hela sin teknik kring två fungerande fingrar, vilket tvingade fram de snabba kromatiska löpningarna och de säregna ackordgreppen som blev den europeiska gypsy-jazzens signatur från slutet av 1920-talet. Ingen skulle ha kommit på det frivilligt.
Louis Armstrong, född i New Orleans 1901, formade sin trumpetstil kring ett register och en frasering som ingen dåtida lärare hade rekommenderat. Duke Ellington löste problemet från andra hållet: han skrev över tusen kompositioner, men behandlade orkestern som sitt instrument och skräddarsydde stämmorna efter exakt vilka musiker som satt i rummet. Ella Fitzgeralds tretton Grammy Awards vilar på en scattradition där rösten lånar trumpetens fraser. Och den som vill se hur långt renodlat arbete kan drivas kan läsa om hur Sonny Rollins övade femton timmar om dagen på Williamsburg Bridge för att bygga om sitt eget spel från grunden.
Vad en algoritm hör och vad den inte kan bedöma
En maskininlärningsmodell som ska känna igen en pianist letar efter statistiska mönster i ljudet. Den mäter avstånd mellan anslag, intervall mellan valda toner, dynamikkurvor och frasers längd. När mönstren återkommer tillräckligt konsekvent går de att koppla till en enskild musiker.
Det finns två saker värda att hålla isär här. Det första är att igenkännbarhet inte är samma sak som storhet. En modell kan lära sig identifiera en medioker pianist med lika hög träffsäkerhet som en banbrytande, eftersom båda har vanor. Vanor är lätta att mäta. Musikalisk betydelse är det inte.
Det andra är metodrisken. En modell som tränas på inspelningar från olika årtionden kan råka lära sig rummet, mikrofonen och skivbolagets ljudbild i stället för musikern. Skiljer man inte på inspelningsteknik och spelstil får man ett resultat som ser imponerande ut men mäter fel sak. Samma svårighet gäller när man ska beskriva samtida musikers uttryck i ord, något som märks i vårt porträtt av Erik Palmberg och resan genom den moderna jazzen.
Det som algoritmerna däremot bekräftar är gammal jazzkunskap: stilen är verklig, den är stabil över tid och den ligger i detaljer som är för små för att skrivas ned i noter.
Tre inspelningar, en parameter i taget
Det finns ett sätt att träna det egna örat som fungerar oavsett förkunskaper. Välj en standardlåt som många har spelat in, till exempel ”Autumn Leaves” eller ”All the Things You Are”. Leta upp tre versioner med olika pianister. Lyssna sedan igenom alla tre en gång, men bara med fokus på en enda sak: var i takten tonerna landar.
Första genomlyssningen känns ofta tom, som om ingenting händer. Andra gången börjar skillnaderna träda fram. Den ena pianisten ligger konsekvent en aning efter pulsen, den andra pressar framåt, den tredje flyttar sig mellan lägena beroende på var i solot hon befinner sig. När du hör det byter du parameter och gör om samma sak med pauserna, sedan med anslaget.
Efter en handfull sådana pass slutar jazz vara en klump av liknande musik och blir en samling enskilda röster. Det är samma information som modellerna letar efter, med skillnaden att du också kan höra vad den betyder. Datorn kan tala om vem som spelar. Bara du kan avgöra om du vill höra det igen.