Två gånger på höjden av sin karriär lade Sonny Rollins ner saxofonen och försvann. Första gången till en bro i New York, andra gången till ett ashram i Indien. Han dog den 25 maj i sitt hem i Woodstock, New York, 95 år gammal.
Med honom gick den sista stora länken till den generation som gjorde om jazzen från dansmusik till konstform. Rollins spelade in med Thelonious Monk, Miles Davis och Max Roach innan han fyllt 25. Han hann släppa fler än 60 album under eget namn. Beskedet gick runt jorden på några timmar, och formuleringen var i stort sett densamma överallt: Sonny Rollins, colossus of jazz saxophone, dies aged 95.
Men det som gör honom intressant är inte listan över skivor. Det är metoden. Rollins byggde hela sitt musikerskap på att medvetet ta bort saker: pianot, melodin, publiken, ibland musiken helt.
Han övade 15 timmar om dagen på Williamsburg Bridge
År 1959 var Rollins en av de mest hyllade saxofonisterna i USA. Han hade precis gjort Saxophone Colossus och Way Out West. Då slutade han uppträda offentligt.
Anledningen var inte kris utan otålighet. Han tyckte inte att han hade kommit dit han ville, och han bodde i en trång lägenhet på Lower East Side där grannarna störde sig på övningen. Lösningen blev gångbanan på Williamsburg Bridge, där trafikbullret dränkte honom. Där stod han i perioder upp till 15 timmar om dagen, enligt The Guardian, i nästan tre år.
När han kom tillbaka 1962 hette skivan The Bridge. Pausen kostade honom en position som mest omtalad tenorsaxofonist i landet, ungefär samtidigt som John Coltrane tog över det utrymmet. Rollins verkar aldrig ha brytt sig särskilt mycket. Han beskrev sitt liv som en jakt på en nivå där han aldrig skulle sluta utvecklas, och en paus var bara ett verktyg för det.
Varför han tog bort pianot
Rollins mest inflytelserika tekniska val handlar om vad som inte hörs. I en klassisk jazzkvartett spelar pianot ackord som ramar in solisten. Ackorden talar om vilka toner som passar. De ger också en färg och en puls som fyller ut ljudbilden.
Rollins tog bort pianot och spelade med bara bas och trummor, ett upplägg som kom att kallas strolling. Effekten var dubbel. Dels blev harmoniken öppen: utan någon som slår an ackorden kunde han själv styra vart musiken skulle, och tvetydiga toner blev möjligheter i stället för fel. Dels blev han blottad. Med bara bas och trummor bakom sig finns ingenstans att gömma sig när idéerna tar slut.
Improvisation på rytm i stället för melodi
Den andra saken som skilde honom från samtiden var vad han improviserade över. Många bebopmusiker byggde solon på ackordföljden och tänkte i tonarter och skalor. Rollins tog ofta ett kort motiv, ibland bara tre eller fyra toner, och vred på det: han flyttade det i tid, vände på det, förkortade det, kom tillbaka till det efter en halv minut.
Det gör hans solon ovanligt lätta att följa även för den som inte kan musikteori. Du hör en idé, du hör den komma tillbaka, du hör den förändras. Samma principiella tänkande i motiv och rum finns hos flera av hans samtida, och den som vill jämföra kan börja med våra tio fakta om Miles Davis, en musiker som löste samma problem med rakt motsatta medel.
Från Rikers Island till den mest produktiva perioden
Rollins föddes den 7 september 1930 i Harlem, i en familj med rötter på Jungfruöarna. Karibiska rytmer fanns i hemmet långt innan de dök upp på hans skivor.
Tonårstiden gick delvis fel. År 1950 dömdes han för väpnat rån och satt tio månader på Rikers Island. Efter frigivningen fortsatte heroinberoendet, och 1955 gick han in i metadonbehandling på Federal Medical Center i Lexington, Kentucky. Han var då 24 år.
Det som händer därefter är det som gör historien intressant musikaliskt och inte bara biografiskt. Under de följande tre åren spelade han in en rad av sina mest kända skivor. Bland dem Saxophone Colossus från 1956, som Library of Congress valde in i National Recording Registry år 2016 för sitt kulturhistoriska värde. På den skivan finns också St. Thomas, en calypso i tredelad känsla som blev jazzstandard och som fortfarande är en av de vanligaste låtarna på jamsessioner världen över.
Nykterheten gav honom uthållighet. Ett Rollins-solo från den här perioden kan pågå i tio minuter utan att tappa riktning, och den sortens koncentration kräver en kropp som fungerar.
Freedom Suite var ett politiskt argument, inte en protestlåt
År 1958 spelade Rollins in Freedom Suite, ett nästan 20 minuter långt stycke för trio. Det kom under de år då medborgarrättsrörelsen växte i USA, men det innehåller inga slagord och ingen sång.
Argumentet ligger i formen. Rollins skrev en text på skivomslaget om att den svarta amerikanens kultur genomsyrade ett land som samtidigt förvägrade honom rättigheter. Musiken själv är en demonstration av frihet under regler: tre musiker, ett tema, och tjugo minuter där ingenting är förutbestämt men allting hänger ihop. Skivbolaget blev nervöst och gav senare ut samma inspelning under ett annat namn med ett annat omslag.
Andra pausen handlade om något annat än musik
Mellan 1969 och 1971 försvann Rollins igen. Den här gången till Indien, där han studerade yoga, meditation och filosofi på ett ashram, och till Japan för zenstudier.
Skillnaden mot brouppehållet var syftet. Den första pausen skulle göra honom till en bättre saxofonist. Den andra skulle svara på frågan varför han spelade alls. Rollins talade resten av livet om musiken som något som fortsatte bortom den enskilda människan, och att den som skapar tar slut medan skapandet går vidare. Det låter luddigt tills man hör vad det gjorde med hans spel: efter 1972 blev tonen tyngre, friare i frasering och mindre intresserad av att imponera.
Han fortsatte turnera i över fyra decennier till. En Grammy för livsgärning kom 2004, Kennedy Center Honors 2011, och utnämningen till Jazz Master av National Endowment for the Arts. Den 11 september 2001 bodde han sex kvarter från World Trade Center och evakuerades från sitt hem. Fem dagar senare gick han upp på en scen i Boston och spelade en konsert som senare gavs ut på skiva.
Varför han slutade spela 2014
Rollins fick diagnosen lungfibros, en sjukdom där lungvävnaden gradvis blir stel och ärrbildad. För en blåsare är det en avrättningsdom rent yrkesmässigt. Luftflödet räcker inte, och det går inte att träna sig ur.
Han slutade uppträda 2014 och rörde därefter aldrig instrumentet igen. I intervjuer beskrev han processen utan bitterhet: han hade fått ett längre musikerliv än nästan alla i sin generation, och han fortsatte tänka på musik även när han inte kunde spela den. Han skrev, lyssnade och tog emot besök i huset i Woodstock, dit han flyttat på 1970-talet.
Vad man faktiskt ska lyssna på
Det finns över 60 album under hans namn och de är ojämna. Rollins spelade in mycket under 1970- och 80-talen som han själv var lunken inför, och han hävdade återkommande att studion aldrig fångade honom. Konserterna var det riktiga, sa han, och där finns en poäng: hans liveinspelningar från Village Vanguard 1957 är hårdare, snabbare och betydligt mer oförutsägbara än studiomaterialet från samma år.
Vill du höra vad som gjorde honom till en av jazzens största improvisatörer, börja med A Night at the Village Vanguard. Det är trio utan piano, inspelat på en klubb, och du hör exakt hur mycket ansvar en saxofonist tar när harmoniken ligger öppen. Är du mer intresserad av kompositören än improvisatören, ta Saxophone Colossus, där St. Thomas och Blue Seven visar hur långt ett litet motiv kan bära. Och vill du förstå varför han var mer än en 50-talsmusiker, lyssna på Freedom Suite från början till slut i ett svep, utan att göra något annat samtidigt.
Han lämnade också en fråga efter sig som få musiker vågar ställa på allvar: hur mycket är du beredd att avstå för att bli bättre? Rollins svarade med tre år på en bro och två år i Indien, och han fick aldrig tillbaka den kommersiella position han gav upp. Han tycks ha ansett att bytet var billigt.