Tätt intill sätter jazz och poesi i samma andetag

Jazz och poesi bygger på samma grundmaterial: andning, betoning och tystnad. Där dikten har radbrytning har musiken paus. Där dikten har jamb har musiken swing. Under rubriken Jazz/Blues: Tätt intill – jazz och poesi hamnar de två konstformerna i samma rum, och då blir släktskapet hörbart på ett sätt som ingen av dem klarar på egen hand.

Kombinationen är ingen nymodighet. Den har funnits sedan 1950-talet, den har varit politisk vapen, kaféunderhållning och avantgarde, och den har producerat både några av 1900-talets starkaste inspelningar och en hel del pinsamheter.

Andningen är den gemensamma nämnaren

En saxofonist kan inte spela längre än lungorna räcker. En poet som läser högt kan inte heller det. Frasen, alltså den sammanhängande musikaliska tanken mellan två andetag, är därför byggd på samma begränsning i båda konstformerna.

Det är därför blåsinstrument fungerar så bra ihop med uppläsning. De andas som en människa. En pianist kan hålla en ackordmatta i evighet, men en tenorsax måste släppa taget, precis som rösten. Två andetag som växlar med varandra skapar ett samtal utan att någon behöver säga något om det.

Rytmen är den andra kopplingen. Svensk och engelsk poesi arbetar med betonade och obetonade stavelser, ungefär som en trumslagare arbetar med tunga och lätta slag. Jazzens specialitet är att flytta betoningen dit den inte väntas. En bra uppläsare gör exakt samma sak när hon dröjer en halv sekund för länge på ett ord.

Källarklubben i San Francisco 1957

Den moderna jazzpoesin har ett ganska tydligt startskott. Kenneth Rexroth och Lawrence Ferlinghetti läste dikter till levande jazz i klubben The Cellar i San Francisco, och inspelningen därifrån gav formen ett namn och en publik. Året efter fanns fenomenet överallt i den amerikanska kaféscenen.

Jack Kerouac gjorde två skivor i slutet av 1950-talet, en med pianisten Steve Allen och en tillsammans med tenorsaxofonisterna Zoot Sims och Al Cohn. Den senare, Blues and Haikus, är fortfarande den bästa lektionen i hur formen kan låta: Kerouac läser en kort haiku, saxofonerna svarar, ingen förklarar något.

Ungefär samtidigt gick Langston Hughes en annan väg. På albumet The Weary Blues från 1958 läste han sina dikter till grupper ledda av Charles Mingus och Leonard Feather. Hughes hade skrivit blues i diktform sedan 1920-talet, så för honom var det inte ett experiment utan en återförening. Dikterna hade alltid varit musik.

På 1960-talet blev kopplingen politisk. Abbey Lincoln och Max Roach spelade in We Insist! Freedom Now Suite år 1960, med texter av Oscar Brown Jr. och en röst som går från sång till skrik. Amiri Baraka läste sina dikter tillsammans med New York Art Quartet. Ett decennium senare tog The Last Poets och Gil Scott-Heron samma metod vidare till congas, basgångar och en talad ton som senare skulle kallas hiphop.

Jazz/Blues: Tätt intill – jazz och poesi i radions form

Radio är faktiskt det medium som passar kombinationen bäst. Ingen scen, inga ansikten, inget som konkurrerar om uppmärksamheten. Bara röst och instrument i samma högtalare, vilket är precis den situation som formen är byggd för.

Det finns också en dramaturgisk fördel. En programledare kan ställa en dikt bredvid ett musikstycke utan att de behöver spelas samtidigt, och lyssnaren gör kopplingen själv. Just den tekniken, att låta två saker stå tätt intill varandra istället för att smälta ihop dem, är ofta mer verkningsfull än när poet och band försöker samsas i samma inspelning.

När kombinationen faller platt

Mycket jazzpoesi är dålig, och det är värt att säga rakt ut. Problemet är sällan dikten och nästan aldrig musikerna. Det är relationen mellan dem som havererar, oftast på tre sätt:

• Musiken blir tapet. Bandet spelar en dov walking bass i medeltempo som aldrig reagerar på ett enda ord. Då är jazzen bara ljudkuliss och hade kunnat bytas mot vad som helst.
• Poeten läser över istället för med. Rösten håller sitt eget tempo, bandet håller sitt, och ingen av dem lyssnar. Resultatet blir två separata inspelningar som råkat hamna på samma spår.
• Alltihop blir högtidligt. Sänkt röst, långsamma ackord, mycket cymbal. Formen får en sorts kyrklig ton som varken jazzen eller poesin bad om.

Det som fungerar har nästan alltid motsatsen: musiker som avbryter, svarar och ibland kör över poeten. Kerouac och Zoot Sims trampar på varandra hela tiden. Det är därför det lever.

Nordiska röster som hittade tonen

I Sverige har kopplingen gått mer via sången än via uppläsningen. Beppe Wolgers skrev svenska texter som Monica Zetterlund gjorde till något helt eget, och hennes fraseringar ligger närmare talspråk än sångspråk. Hon andas där en poet skulle andas, inte där en sångerska brukar göra det. Nils Ferlins dikter har tonsatts i omgångar av musiker som stått med ena foten i jazzen, av samma skäl: de är skrivna för att sägas högt.

Norge gick den rakare vägen. Jan Erik Vold läste sina dikter till Jan Garbareks musik på Briskeby blues redan 1969, och den skivan är fortfarande ovanligt hållbar. Vold läser torrt, nästan uttråkat, och just den bristen på patos gör att musiken får plats att fylla i känslan.

Lyssna på mellanrummen

Det finns ett enkelt test när du hör jazz och poesi tillsammans nästa gång. Lyssna inte på orden och inte på soloet. Lyssna på vad som händer i sekunden efter en versrad.

Om basisten byter ton just där, om trummisen lägger in ett litet slag på virveln, om saxofonisten börjar en fras som svarar på det som just sagts, då är det ett samtal. Då har musikerna faktiskt hört texten. Om ingenting händer, om komppet rullar vidare exakt som förut, då spelar två parter samtidigt utan att lyssna på varandra.

Vill du börja någonstans är Blues and Haikus den mest lärorika inspelningen, eftersom formen där är avskalad till bara röst och två saxofoner. Söker du kraft och allvar är We Insist! rätt val. Är du mest nyfiken på hur det låter på svenska ligger svaret inte i uppläsningarna utan i Zetterlunds fraseringar, där dikten redan har blivit sång utan att någon behövde säga det högt.