Jazz är musik som bygger på improvisation, en särskild rytmisk framåtrörelse som kallas swing, och ett harmoniskt språk med rötter i blues. Musikerna spelar inte bara det som står i noterna. De hittar på nya melodier i stunden, över ett ackordschema som alla i bandet håller reda på.
Så långt är definitionen enkel. Problemet är att den slutade räcka ungefär 1962. Det året kunde två skivor som båda kallades jazz låta så olika att lyssnare, kritiker och till och med musikerna själva bråkade om vilken av dem som egentligen förtjänade ordet.
Vad är jazz? Tre byggstenar som håller ihop musiken
Den första byggstenen är improvisationen. En jazzmusiker får ett tema, ofta en melodi på 32 takter, och bygger sedan nya melodier över samma ackord. Ingen kväll blir identisk med föregående. Det är därför jazzfans samlar på olika inspelningar av samma låt.
Den andra är rytmkänslan. I swing spelas åttondelarna ojämnt, den första lite längre än den andra, ungefär som när man säger ”ba-dam, ba-dam” istället för ”da-da-da-da”. Det ger musiken en gungande framåtlutning. Trumslagaren markerar pulsen på en ridecymbal, basisten går fyra slag i takten, och tillsammans skapar de en matta som solisten kan luta sig mot.
Den tredje är blueskänslan. Vissa toner böjs eller sänks lite grann jämfört med den europeiska skalan, det som brukar kallas blue notes. De ger jazz sitt klagande, talande tonfall. Vill du höra hur de tre delarna hänger ihop i praktiken är en guide till att förstå jazzmusik en bra startpunkt innan du dyker ned i 1962 års skivor.
1962 var året då jazzen slutade vara en enda sak
Fram till slutet av 1950-talet fanns det en någorlunda gemensam uppfattning. Jazz var svängig, den hade ackord, den hade melodi. Under några få år kring 1960 sprack den enigheten, och 1962 blev året då spretigheten blev omöjlig att ignorera. Tre riktningar levde parallellt, i samma skivbutiker.
Bossa novan gjorde jazz till radiomusik igen
I februari 1962 spelade saxofonisten Stan Getz och gitarristen Charlie Byrd in Jazz Samba, en skiva med brasilianska låtar och en mjukare, jämnare rytm än vanlig swing. Åttondelarna var raka, inte gungande. Singeln ”Desafinado” blev en hit på radio, och plötsligt spelades jazz i vardagsrum där ingen tidigare brytt sig om genren.
För purister var det ett problem. Musiken svängde inte på det traditionella sättet, och den var lätt att lyssna på. Frågan blev direkt principiell. Om swing var ett krav, var Jazz Samba överhuvudtaget jazz? Om den inte var det, varför spelade då några av USA:s skickligaste jazzmusiker på den?
Mainstream-jazzen bevisade att den fortfarande hade kvar krutet
Samtidigt kom en rad inspelningar som ingen kunde anklaga för att vara urvattnade. Sonny Rollins hade tagit paus i drygt två år och övat ensam på gångbanan till Williamsburg Bridge i New York. Han kom tillbaka 1962 med albumet The Bridge. I september samma år spelade Duke Ellington in Money Jungle tillsammans med Charles Mingus och Max Roach, en skiva där tre generationer nästan slogs om utrymmet. Bara några dagar senare satte sig Ellington i studion igen, nu med John Coltrane.
Den grenen svarade på frågan genom att helt enkelt fortsätta. Här fanns ackord, teman, solon och swing, precis som förut, men spelat med en intensitet som gjorde att musiken lät samtida snarare än museal.
Frijazzen slängde ut reglerna helt
Den tredje riktningen tog bort de fasta ackorden och ibland även den fasta pulsen. Ornette Coleman och Cecil Taylor lät musiker improvisera fritt kring stämning, klang och energi istället för kring ett schema. Kritiker kallade det antingen genrens framtid eller ren oreda, sällan något däremellan.
Charles Mingus konsert i Town Hall i New York i oktober 1962 blev symbolen för hur laddat läget var. Konserten gick av stapeln innan musiken var färdigskriven, notkopister satt kvar på scenen under framförandet, och kvällen slutade i kaos. Ändå gav den eftervärlden ett av jazzhistoriens mest diskuterade inspelningar.
Sverige lyssnade och svarade med folkvisor
Den svenska jazzscenen befann sig i samma brytning, men löste den på sitt eget sätt. Arne Domnérus och Bengt Hallberg höll det melodiska, europeiska tonfallet levande, medan pianisten Jan Johansson gjorde något ingen annan riktigt hade gjort. Han tog svenska folkvisor, behöll deras enkelhet och spelade dem tillsammans med basisten Georg Riedel med jazzens frihet i frasering och harmonik.
Inspelningarna gjordes 1962 och 1963. Resultatet, Jazz på svenska, kom ut 1964 och blev en av de mest sålda svenska jazzskivorna någonsin. Den var ett tydligt svar på frågan: jazz behövde inte vara amerikansk för att vara jazz, den behövde bara improviseras med jazzens känsla för tid och ton. Delar av det svenska jazzarvet dokumenteras i dag av Statens musikverk, som samlar in inspelningar, noter och intervjuer från perioden.
Ungefär samtidigt började sångerskan Monica Zetterlund få internationell uppmärksamhet, och några år senare spelade hon in med pianisten Bill Evans. Den svenska scenen var alltså varken isolerad eller efterhängsen, den valde bara en annan väg än New York.
Myten om att jazz måste swinga
Den vanligaste missuppfattningen är att musik utan swingrytm inte kan vara jazz. Den regeln fungerade fram till ungefär 1960 och sedan aldrig mer. Bossa nova har raka åttondelar. Frijazz kan sakna fast puls helt. Modal jazz, som Miles Davis arbetade med, byter ackord så sällan att det harmoniska schemat nästan försvinner.
Det som håller ihop dem är istället improvisationen och samspelet, alltså att musikerna lyssnar på varandra och ändrar sitt spel i realtid. Den principen har sedan spridit sig långt utanför genren, vilket märks i allt från soul till psykedelisk rock (se 10 sätt jazz har påverkat andra musikgenrer för konkreta exempel).
En annan seglivad myt är att jazz alltid varit smal musik för invigda. 1962 säger emot. Bossa nova-skivorna sålde till en bred publik, samma år som Beatles släppte sin första singel, och gränsen mellan populärmusik och konstmusik gick inte alls där vi i efterhand tror. Library of Congress bevarar inspelningar som bedömts kulturhistoriskt viktiga i sitt National Recording Registry, och där samsas kommersiella hits med skivor som knappt sålde alls när de kom.
Frågan från 1962 ställs fortfarande
Anledningen till att just 1962 är intressant är att det året innehöll alla svaren samtidigt. Den som ville ha melodi fick bossa nova. Den som ville ha hantverk fick Rollins och Ellington. Den som ville riva ned fick Coleman och Mingus. Ingen av dem vann, och det är därför frågan aldrig fick något slutgiltigt svar.
Diskussionen ser likadan ut i dag, bara med andra namn. När hiphopproducenter samplar jazztrummor, när ett band blandar elektronik med saxofon eller när en ung svensk pianist spelar folkvisor på nytt, återkommer exakt samma invändningar som formulerades kring 1962. Vi har skrivit mer om hur släktskapen ser ut i jazzens inflytande på blues, soul och rock.
Vill du själv bilda dig en uppfattning finns en praktisk metod. Lyssna på Jazz Samba, The Bridge och en frijazzinspelning från samma period efter varandra, samma kväll, och fråga dig vad de faktiskt har gemensamt. Svaret du landar i blir din egen definition av jazz, och den är precis lika giltig som den kritikerna bråkade om för över sextio år sedan.